22/10/2026
Hej😇
Jag hoppas verkligen att ingen uppfattar mina ord som ett klagomål, för det är inte alls min mening. ❤️
Det här är bara några tankar och funderingar som väcktes hos mig i dag. Ibland får små händelser i vardagen oss att stanna upp och tänka lite extra på livet, vårt arbete och hur vi värdesätter det vi gör.
Jag har alltid älskat mitt hantverk och att göra andra människor glada. Det kommer jag aldrig att sluta med. Men ibland behöver man också påminna sig själv om att ens egen tid och arbete har ett värde. ❤️
Allt har sina gränser. Och i dag insåg jag det igen.
I dag, när jag hade betalat för reparationen av min bil och den efterföljande hjulinställningen på bilverkstaden, tänkte jag på vägen hem på en sak. På värdet av mänskligt arbete. Och också på hur olika vi kan värdera det.
Bilverkstäder försvarar sina höga timpriser med stigande driftskostnader, dyr utrustning, energi, hyror, service av maskiner och en mängd andra utgifter. Och jag förstår det. All verksamhet kostar.
Men sedan ställde jag mig en enkel fråga:
Varför skulle inte jag, som snickare, kunna ta lika mycket betalt per timme för mitt arbete som en bilmekaniker?
Även mitt arbete kräver många års erfarenhet, yrkeskunskaper, noggrannhet, tålamod och betydande investeringar. I min snickeriverkstad använder jag dussintals maskiner, verktyg och annan utrustning som kostar mycket pengar. De behöver regelbundet underhåll, reparationer, slipning, justering och då och då även bytas ut.
Till det kommer kostnader för material, elektricitet, uppvärmning av verkstaden, transporter och framför allt timmar efter timmar av hederligt manuellt arbete som inte kan ersättas av något annat.
Ändå får jag ibland känslan av att arbetet som hantverkare, som tillverkar möbler med sina egna händer, betraktas som något som nästan borde vara gratis.
Varför?
Kanske för att jag under alla dessa år har vant mig vid att gå människor till mötes. Ge rabatt, inte räkna varje timme, göra lite extra och ibland till och med utföra arbete som jag till slt inte tog betalt för alls.
Jag har alltid blivit glad när kunden varit nöjd. Och den glädjen har jag fortfarande kvar.
Men kundens nöjdhet borde inte innebära att hantverkaren måste glömma bort sig själv.
Och i dag kom jag därför fram till en insikt.
Kanske är problemet inte att andra tar mycket betalt för sitt arbete. Kanske är problemet att jag alldeles för länge inte har värderat mitt eget arbete så högt som jag borde.
Om jag började ta betalt för det verkliga värdet av min tid, min erfarenhet och mitt arbete, kanske inte lika många kunder skulle komma till mig längre.
Men kanske skulle just de komma som kan uppskatta skillnaden mellan serietillverkade möbler och gediget hantverk.
Jag vill inte sluta vara en människa som gärna hjälper andra. Jag vill inte förlora min medmänsklighet eller glädjen i det arbete jag tycker om.
Jag vill bara sluta vara den godtrogna som tänker på alla andra, men på sig själv först i sista hand.
För även mina händer har ett värde. Även min tid har ett värde. Och inte ens kärleken till hantverket kan betala räkningarna för evigt.
Kanske är det alltså hög tid att förändra något.
Inte kvaliteten på mitt arbete. Inte min inställning till hantverket. Utan hur stort värde jag äntligen börjar tillmäta mig själv.
För gediget hantverk förtjänar inte bara beundran och beröm, utan också skäligt betalt.
